947
Hur de sveper över en som om någon tryckt på en knapp. Dammluckorna uppnas.
Sedan jag blev sju har jag skrivit dagbok ganska regelbundet. Så fort man slår upp en sida, öppnar man minnenas värld. Här trängs de alla.
Lite paradoxalt att bland sidorna lever mitt 7,8,10,12,14,15,16,18,21,23-åriga jag fortfarande kvar. Som en spökröst återger jag för vad som var, är och blev mitt liv.
När jag gick ett andra klass fick jag ett tuggummi av pojken som mitt hjärta tillhörde för stunden. Detta tuggummi finns arkiverat i en dagbok från den tiden.
Tyvärr kom inte mitt 8-åriga jag på idén att sätta in tuggummit oanvänt. Jag myser och ryser lite när jag drar fingrarna över 16 år, gammalt, stelnat tuggummi.
8 år senare finns på en sida det omslag till den kondom (ja, i det här fallet var det endast kondom-omslaget, min smak har tydligen förfinats med åren) som användes när jag gav bort min oskuld till Anders.
Åtta år är liksom ingen evighet men på den tiden hann jag gå från ett gummi till ett annat.
Jag gillar att samla på mig alla dessa minnen. Det hjälper mig att minnas vem jag är och varför jag är som jag är.
Jag grämer mig lite över minnen som gått förlorade.
Mitt ex skrev ett väldigt fin mail till mig efter att det tagit slut mellan oss. Jag hade gärna velat haft kvar det eftersom han hade ganska svårt för att uttrycka sina känslor och det där brevet måste ha tagit lång tid för honom att skriva.
Det mailet försvann någonstans i cyberrymden.
Jag har dock en krogbiljett sparad. Den är från när mitt ex och jag precis hade träffats. Han skulle ut på krogen och jag skulle på tjej-middag. Mitt i middagen parkerar en bil utanför och där står han. Han hade saknat mig och i stället för att gå ut, åkt för att träffa mig.
Den där biljetten hjälper mig att minnas att vi var kära i varandra också.
Från Anders har jag små lappar som han skrivit, teckningar som han har ritat. Han förekommer också sida upp och sida ner i mina dagböcker.
Från Tyra har jag grav-test och teckningar som hon har ritat. Det grämer mig lite. Hon hade gjort ett halsband till mig på dagis, men precis när hon var färdig hade hon hällt av pärlorna från tråden. Jag hade så gärna velat ha mitt första mamma-pärlhalsband.
I dag är det den tredje februari 2010, den tredje februari 2001, lät det så här:
Har slagit upp XXXXX's telefonnummer: XXXXXXX, kan det utantill!
Jag ringde en gång, hans mamma svarade. Jag la på.
Jag och S åkte till Tratten och fikade.
Jag blev deppad över att jag inte vågade ringa och prata med honom.
XXXX sms:ade, skrev att han fortfarande bryr sig om mig.
XXXXX var min stora förälskelse i nian. Jag gör många efterforskningar när jag är förälskad. Jag tog reda på hans personnummer från en närvaro-lista i skolan. På gymnastiklektion var alla tvugna att lägga mobiltelefonerna i en låda som förvarades i läraromklädningsrummet. Jag smög mig in och kollade upp hans telefonnummer i en mobil som tillhörde hans kompis.
När jag bläddrar framåt i dagboken hittar jag även en dikt som han har skrivit.(Vi var tvugna att göra det i svenskan) Jag tog hans dikt ur hans mapp vid ett obevakat tillfälle och gick och kopierade den.
Nu finns den alltså i min dagbok och här till beskådan:
Besatt?
Nej, men en längtan efter en känsla som inte skulle tilldelas mig förrän månader senare.
Den 24/8-01 finns mitt första möte nedtecknat med Anders.
Killen med K, som fick min oskuld, mitt hjärta... Allt. Helt oreserverat.
Ungefär åtta och ett halvt år senare. Sitter jag med en ring på mitt finger och en fantastisk dotter. Som bara kunde ha blivit till genom oss.
För att citera den kära XXXXX:
DU, är den jag har väntat på.
DU, tog en plats i mitt hjärta.
Minnen är härliga.
Det här var en hyllning till några som finns bevarade.
946
Helvete.
Vilken ångest det är att stå i en kö för att veta om man klarat tentan.
Det är som att stå i kön till Fritt fall på Grönan, antingen slår bromsarna till, eller så gör de det inte.
Min nervositet gör att jag förväxlat mitt tentakvitto med Tyras dagis "kom på grötfrukost"papper och försöker räcka den senare till tentautlämnaren.
"Den här tar vi inte emot..."
På spagetti-ben tar jag mig från åkturen med "åkbandet" i min hand.
60 % failade den tentan.
Ännu en tenta, ännu en kö.
30 % failed.
Inte jag.
Inte jag.
Jag har gjort mig så mycket besvär men är aldrig nöjd.
Fan.
Aldrig nöjd.
You got a fast car
I want a ticket to anywhere
Maybe we make a deal
Maybe together we can get somewhere
Anyplace is better
Starting from zero got nothing to lose
Maybe we'll make something
But me myself I got nothing to prove
You got a fast car
But is it fast enough so we can fly away
We gotta make a decision
We leave tonight or live and die this way
"Tracy Chapman"
945
Johan Aspgren Hej ! Va kul att se dig.Hoppas du mår bra.johan
944
Sms:et löd följande:
"Tycker du att jag är otrevlig?"
Svaret lät inte vänta sig, argt knackade det till i min mobil:
"Ja. Din dumma hagga. Det är därför jag tycker om dig!"
Så nära men så långt ifrån.
Hon är den andra människan i dag som bekräftat min otrevlighet. Någonting säger mig dock att min hyresvärd inte är av det slaget att hon uppskattar den.
Men med sådana vänner som poeten behöver man inte bry sig om sina fiender.
Jävligt skönt det.
943
Min lilla tös.
Hostade och hostade till det kom upp stora slemklumpar.
Jag lägger mig bredvid henne och Anders ska precis gå ut genom dörren.
Då slår Tyra humor till.
"Pappa är en snopp!"
Jag och Tyra fnissar.
Tyra fortsätter:
"Pappa är en pruttapa!"
HAHA.
Anders kan bara skaka på huvudet.
Tyra må ha ärvt Anders blodgrupp, hans högerhänt-het och blå ögon.
Men den simpla humorn har hon ärvt från sin mor, bevare henne väl.
Tyra när Anders tar henne från min famn:
"Jag är mammas bebis! Du får inte låna mig!"
942
Som är piggare än modern som ska föreställa osjuk.
Eller i alla fall "måttligt" osjuk/sjuk.
Matar in en dvd-skiva med Teletubbies, dotter gör det bekvämt för sig i soffan.
Sedan sitter hon och skrattar åt Teletubbiesarna som spillar tubbieskräm på stolen om och om igen.
Jag försöker stänga av och lyckas vända ett blad här och där i "flyga drake" innan dotter pockar på mig att uppmärksamma vad teletubbisarna gör nu.
Smyger på tå när dotter sover, trampar på en knirrande träplanka. Håller andan. T fortsätter att snarka högre än vad jag trodde var möjligt från en sådan liten en.
Hostar så mycket och gnyr. Jag försöker lägga ytterligare en kudde under hennes huvud. Hennes ögonlock slås upp som rullgardiner.
Jag får lägga mig bredvid försöker få liten till ro. Ska inte som...
Vaknar och vet inte om jag har somnat eller inte.
Poeten har skickat meddelande.
Gruppindelningen skall läggas ut på vår programsida.
Lotteridragning är i full gång, det som spelar roll.
Vilket rollspel som ska utspela sig i skolmiljön. Tragiskt, komiskt, intellektuellt, panik. Falska leenden presenteras utåt men intriger bakom scenen?
Ingen idé att skapa hypoteser, bara sanningen är väsentlig.
Letar, letar efter mitt namn.
"Mammmmmmmmmmmmmmma, fäääääääääärdig"
"Vänta... vänta" mumlar jag.
Där finns jag.
Lycka.
Lotteriguden låter ännu en gång sitt anlete skina över mig.
Ett telefonsamtal i dag, min lyckas dag?
Jag vågar inte ta ut någonting i förskott. Allt för många gånger har jag packat mina imagenära resväskor bara för att få hälla ut innehållet igen.
Tyra, vad vill du ha till middag i dag?
Tyra: "En bajskorv"
Tja... varför inte?
941
Det ligger någonting i att vissa saker måste skrivas kursivt.
Som om jag hoppas att ingen ska lägga märke till det då.
Bli någonting subtilt som bara seglar förbi l i läsarens pupiller.
Jag har lagt mycket möda med att mura in mig i ett litet hörn.
Lagt på sten efter sten, förseglat allt med min tystnad. 
Jag är här.
Det är det ingen som vet.
Jag tankar trygghet från mitt dotter. Jag försöker övertyga mig om att jag är hennes trygghet. Det är mig hon söker upp på nätterna. Står vid min sängkant, klättrar över mig. Lägger sig vid min sida. Sluter sin hand om min, öppnar mitt inre.
Jag ligger vaken efter att hon har somnat om. Hennes hand slappnar av i min, glider ur. Jag drar upp hennes täcke till hakan. Snusar i den bedårande lilla nacken. Tar en risk att väcka henne men låter fingrarna en sista längtansfull gång vandra från hennes kindben, till hennes käklinje.
Hon är min trygghet.
En liten nyckel som raspar i låset. Det är lättare att vara nära mot någon som befinner sig på avstånd.
Oh, sister where art thou?
940
1930-01-03
Trängde en pojke ur sin moders liv.
Pojken fick namnet Lauri Matias Kärjenmäki.
I mitt hjärta går han under namnet "Morris" och är min morfar. Du kan tro att du har den bästa och snällaste och mest älskvärda morfar hur mycket du orkar. För jag vet att du har fel.
Ingen kan konkurrera med ängel och så är det bara.
Blott 15 år när andra världskriget slutade och hade då fått se baksidan av medaljen. Springa i de finska skogarna medan ryska stridsflygplan släppte bomber över huvudet på honom.
Han tappade sin ena sko i en isvak som barn och visste att han skulle få stryk om han kom hem utan sko. Därför fann han sig att dyka ner och hämta skon. Envis som synden. Skon lyckades han helt otroligt finna, halvt ihjälfrusen. Hade han inte funnit sin väg upp genom det där hålet, hade jag inte funnits.
Träffade min mormor, ljuva Anelma, samma namn som min dotter bär. På ett dansställe i Finland. Morfar tänkte efter några träffar att han skulle lämna henne åt sitt öde då hon inte "släppte till". Det gjorde han uppenbarligen inte efter allt.
Jag hade aldrig funnits.
Tänk vilka omständigheter som spelar in för att vi ska bli just vi.
I dag fyller Morris 80 år. 80 år och är en av två män som jag litar 100% på. Det är Morris och Tyras gudfar.
Utan Morris är jag bara en liten vilsen flicka.
En värld utan Morris, är en värld utan godhet.
Igår såg min dotter en man som var nästintill flintskallig på affären.
"Precis som Morris" ropade Tyra efter honom.
Ingen är precis som Morris.
Morris är guds bästa sändebud till denna stackars värld.
939
Orka vara jag.
Orka att ta ett jävla sketet blodprov från armvecket, typ tuppa av, få dit 50 olika människor, som står lutade över huvudet på en, bli körd på en brits till ett akutrum, få syrgas för att kvickna till.
ORKA!
Orka behöva kissa i en mugg, när det inte ens vill komma något kiss.
938
När det kommer till människor, gör jag inga kompromisser.
Antingen är du inne eller så är du ute i kylan och har du väl satt dig där så är det fan så besväligt att ta sig in igen.
Jag gillar egentligen inte så många människor.
Människor är korkade. Falska. Intetsägande.
När jag tar människor till mitt hjärta så är det för att de intresserar mig. Är intelligenta. Eller genuina.
Jag träffade Elin när hon var 16, jag var 17 och tillsammans med hennes bror.
Vårt första möte inspelade sig inne på hennes rum där presentationen snabbt blev överstökad.
Jag kände en liten våg av fientlighet från hennes sida.
Vi blev inte där, helt enkelt.
Vi skedde senare.
Trevande knackningar på dörrarna.
Samtal i soffan när våra respektive var på hockey.
Familjemiddagarna.
Sedan kom det som var nödvändigt för mitt framtida liv. Uppbrottet från hennes bror.
Jag sörjde den förväntade förlusten av mitt ex:s familj och speciellt av Elin mer än förlusten av min partner.
Jag undervärderade Elin helt enkelt. Jag trodde att blod var tjockare än vatten.
Men våra band var inte av vatten, de var skälsliga och är ännu i dag.
Jag fick Tyra.
En annan person kanske skulle ha blivit svartsjuk, men inte Elin. Elin älskar min dotter nästan lika mycket som jag gör. Det är jag oändligt tacksam över.
Det är inte lätt att vara vän med en mamma men Elin kan just eftersom hon välkomnar Tyra.
Under alla våra år tillsammans har jag aldrig hört ett elakt ord komma från hennes läppar. Hon är omtänksamheten personifierad. Så jävla ambitiös och intelligent, utbildade sjuksköterska vid 22 års ålder.
Hon har stått vid min sida som en solid jävla klippa trots att jag är en person som inte gör det enkelt för mig.
Jag kan var tungsint, arg, vresig, lättirriterad (80/80) och så vidare.
Elin har aldrig tappat tålamodet, hon har alltid trott på mig och Gud vet hur men i alla fall sett bakom den här personligheten som inte är så behaglig alla gånger.
Elin är precis som en leksak som vi hade när vi var små. En liten gubbe som när man puttade till honom, alltid ställde sig upp igen.
Elin reser sig alltid oavsett vilka hårda smällar hon får ta.
Jag är som en tiger när det gäller mina vänner, mina vänner och min familj är mina ungar.
Den person som får för sig att putta på Elin kommer att få erfara att jag kommer att putta tillbaka.
Jag är inte ensam om att känna så heller.
Elin har med sin personlighet gjort sig populär hos alla hon träffar, de personer som jag har introducerat Elin för har bara haft goda saker att säga om henne.
The winner takes it all.
937
936
Jag stirrade på en annons.
En annons som förkunnande din död.
Vissa ord var som hån...
Får vem som helst kallas "mamma"?
Är inte mamma förpliktigat med vissa skyldigheter?
Jag log lite åt bilden, det hade kunnat varit du.
Jag gillade inte dikten, den var inte fin.
I dag var dagen för de som ville ta ett sista farväl, hur man nu kan ta farväl av någon som inte kan svara detsamma.
Jag vet dock hur du har det, för jag drömde om det. Det var motsatsen till min andra dröm. Tack.
Jag kommer någon dag, för att visa min respekt.
Fast det är jävligt jobbigt med tanken på att den vars läppar man kysst, kallnar där nere under jorden.
Fast jobbiga tankar är knappast jämförelsebart med det liv du levde. Jag är ledsen för det.
935
Nu tänker jag säga det sista om den här saken.
Först vill jag uttrycka min beundran för min mor och min syster som säger det som många tänker men ingen vågar säga.
Det här var inte okey.
Man kan ifrågasätta mycket, man kan säga att tidningarna har vinklat det och använt "värdeladdade" ord som någon skrev men följande kan inte ifrågasättas:
1) Man hade en övning/rollspel på Hölöskolan som eleverna inte kände till.
2) Lärarna har sagt att en terrorattack inträffat, att terrorister sprängt våra kärnkraftverk.
3) En gas sprider sig om man andas in den så kan man dö, radioaktivtämne kan ge cancer.
4)Man har slagit av strömmen för att ge trovärdighet åt skådespelet.
5) Eleverna har informerats om att ingen tid finns för att kontakta föräldrarna.
6) De kan inte stanna kvar i Sverige, man måste fly landet.
7) Barn har enligt egna utsagor mått dåligt av händelsen, de föräldrar som min mamma talat med har varit upprörda över händelsen.
8) Syftet har varit att man ska förstå hur barn som befinner sig i sådana situationer känner sig.
Hade lärarna läst på sin läxa lite och gjort lite research innan de spelade rysk roulette med barnens känslor hade de kunnat finna följande artikel
http://www.nvp.se/Arkiv/Artiklar/2006/01/Pahittad-terrorattack-chockade-elever/
För att göra det enkelt för er så utsattas eleverna för precis samma sak, med samma konsekvenser.
(Jag kan inte styrka detta på något sätt men enligt en kommentar så fick inte rektorn fortsatt förlängning just på grund av att det sågs som så allvarligt).
Min avsikt med att kontakta tidningarna, var att uppmärksamma om att detta förekommer, sedan är jag inte mer korkade än att jag förstår att medierna brer på vissa ord. Jag hävdar dock fortfarande att huvuddragen finns där och jag tycker att det är jättebra att det leder till diskussion om huruvida det är etiskt eller inte. Eftersom både Expressen och Aftonbladet uppmärksammade händelsen, så har den ett visst nyhetsvärde. Därmed säger jag inte att allt som skrivs där är bra eller sant.
Jag tycker inte att det är etiskt försvarbart. Syftet har sagts att man ska få en förståelse för hur barn som faktiskt befinner sig i sådana här situationer känner.
Självklart ska svenska barn få en inblick i att alla inte har det som vi har det. Jag är övertygad om att det går att göra detta på betydligt mer pedagogiska sätt ,som inte skapar ångest hos barnen.
Vill vi verkligen att 11-13-åringar ska lastas och skuldbeläggas för något de inte kan göra något åt?
Man kan ha förståelse för en människas situation utan att behöva uppleva den.
Jag undrar om det är värt det? Om jag hade fört bort barnen för dessa lärare så att de fick uppeleva paniken över att inte veta om man ska få återse någon som man älskar, för att sedan säga att det är ett skämt.
Hade de då tackat mig för att de nu fått insikt i hur det känns när ens barn blir bortfört?
Hade den erfarenheten vägt upp den panik och ångest de kände?
Var ska man i sådant fall dra gränsen för vad barn ska förberedas på?
Svält?
Cancerbesked?
Att en anhörig dött i en olycka?
Ska vi mobba dem lite kanske, så att de förstår hur det känns att vara mobbad? För att sedan hänvisa dem till att de nu vet hur det känns?
Det kanske är något man ska anamma i uppfostringsväg? Kanske ska kränka Tyra lite så att hon förstår att inte alla barn bemöts kärleksfullt.
Jag tycker synd om de cyniska jävlarna som tycker att lite får barnen tåla och menar att det är inte en rosa värld vi lever i. Tro mig det kommer de få veta tids nog, barn är man en kort period i livet, vuxen är man resten av livet.
Barn i Sverige har det inte heller så jävla lätt, de mår allt sämre psykiskt. Så kallad välfärdssjukdom som stress påverkar också deras välbefinnande negativt. De är i högsta grad ansatta och vill man då lägga på dem ytterligare en börda?
Jag tycker också att det är lite sorgligt att en i Sabinas klass (i önskan att få uppmärksamhet?) skriver på flera bloggar som tagit upp händelsen att det inte alls var så farligt som det står, att hon satt bredvid Sabina (trots att hon inte gjorde det) och att Sabina inte alls hade blivit så ledsen.
Lärarna har skadat elevernas förtroende, det är jag övertygad om.(Ska försöka på en oberoende analys av en psykolog vid universitet och höra vad han anser om den här övningen) Min syster var helt förstörd, hon tänkte på Tyra och vad som skulle hända med alla våra husdjur och hennes häst nu när de var tvugna att lämna landet. En pojke fick panik och vrålade efter sin mamma och pappa (något som han senare blev retad för). Hur många tankar hinner tänkas?
Vad händer nästa gång när det är på riktigt, vid en brand eller liknande?
Litar du på någon som lurat dig?
Min morbrors fru frågade i dag en lärare vad som hade hänt egentligen.
"Ingenting" fick hon som svar.
Nej, ingenting är allt man får från Hölöskolan. Ja bortsett från ångest då. Typiskt dessa "vuxna" att sopa allting under mattan och låtsas som att det inte existerar.
Är man mobbad får man höra: "Är du säker på att det inte är någonting som du gjort fel?"
Typiskt att så många föräldrar var upprörda och gick och muttrad om hur fel det var men av rädsla för att stöta sig med skolan och andra väljer man att vara anonym i tidningen och spy galla över det inträffade mellan husets fyra väggar.
Men.... Varför ta smällen när någon annan gör det åt en?
934
Igår berättade min lillasyster en historia för mig som jag fann totalt jävla omdömeslös.
I dag lät jag henne berätta den en gång till men den här gången skrev jag ned vad hon berättade. Sedan skickade jag detta till Aftonbladet, Expressen och lokalblaskan här i Södertälje.
Det dröjde inte länge förrän Expressen ringde.... Sedan dröjde det några timmar och så ringde Aftonbladet och det första hon sa till mig var att det här var ju helt sjukt och det kunde ju inte vara sant.
Aftonbladet sa att de ville göra en grej i sin papperstidning och skickade ut en fotograf att åka från Stockholm till lilla Hölö för att ta bild på min lillasyster och min mamma.
Nu vet jag inte om det kommer komma i pappertidningen också men både Expressen och Aftonbladet kör nu båda grejen på sina webb-sidor:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6124400.ab
http://www.expressen.se/Nyheter/1.1779963/elever-skramda-av-fejkad-karnkraftsolycka
Personligen tycker jag att Aftonbladet har fått till det bättre eftersom de skildrar det mer ingående hur det var och jag kan lova att ingen del är uppförstorad. Expressen gör det lite mesigare än var det var.
Som socionomstudenter får vi hela tiden jobba utifrån ett barnperspektiv och ska hela tiden ha barnkonventionen i bakhuvudet.
Man ska alltså arbeta utifrån barns bästa och det här finner jag så jävla oetiskt och osmakligt. Hur fan tänker man när man urholkar barnens förtroende på det här sättet? Vad kommer barnen göra nästa gång brandlarmet går till exempel?
Ropa inte varg i onödan, kära vänner och speciellt inte på det här sättet!
933
En amningshjärna.
Det vet alla morsor vad det är.
En inkompetent hjärna.
Jag har fått amningshjärna. Tyras hosta har resulterat i att jag vaknat var och varannan timme, precis som när Tyra var nyfödd och skulle ammas.
En sådan trötthet går ej att beskriva.
Det är inte för inte som man använder sömn som en tortyrmetod.
Några dagar efter att vi kommit hem från bb fick jag en trötthetskollaps. Jag hade ju inte sovit på dagarna när Tyra sov, för jag var ju som en duracell-kanin på redbull. Sedan slog den dock till, som en slägga i skallen och jag störttjöt för att jag var så jävla infernaliskt trött. En förskräckt Anders fick ta Tyra så att jag fick dundra ner i kudden. Han berättade i efterhand hur livrädd han var för att hon skulle trilskas så att han skulle vara tvungen att väcka mig.
Amningshjärna gör att man inte kommer ihåg saker (glömde att stänga av mobilen till föreläsningen, den enda gången jag glömmer det, tro fan att fanskapet ringer.
Man fattar inte det mest basala sakerna (en kursare fick upprepa samma fråga tre gånger innan jag förstod vad hon menade, eller i alla fall låtsades som om jag gjorde det)
Nu har hon fått en ny hostmedicin som verkar lite bättre och i natt vaknade hon bara cirka fyra gånger och jag blir som pånyttfödd. (Vi fick för övrigt träffa en läkare denna gång och hon ansåg att Tyra var tillräckligt pigg för att gå till dagis och i nuläget är det bara hostan som spökar på natten och viss snuva, det var alltså "bara" virus)
Mycket tjat om sömn men den är aldrig så viktig som när man måste klara sig utan den.
Tyra är en liten förklädd djävul. Vi försöker undvika så gott det går att släpa med henne på shopping och liknande eftersom det inte är en miljö som passar alla barn.
Blir jävligt sur på vuxna som tagit med sina barn och som blir as-förbannad för att ungarna blir gnälliga. Hur jävla kul skulle en vuxen tycka att det var att gå i en leksaksaffär i flera timmar.
Hur som helst när vi bor i Örebro har vi ibland inte så mycket annat val eftersom vi inte kan ha barnvakt och i det här fallet skulle Anders köpa kläder och då vill han ha smakråd. Vi hade inte ens en timme på oss så det gällde två butiker.
Jag tolerar inte dåligt beteende från min dotter, jag vet att hon är i trotsåldern och testar gränser och just därför måste man tydligt visa dessa gränser. Hon måste även lärar sig att ibland befinner man sig i situationer man inte gillar och då gäller det i alla fall att gilla läget.
Hon är ju inte dum. Hon vet mycket väl att vi befinner oss i en situation där vi inte vill bli ut-tittade och vad känns då bättre än att ställa till med en riktig show?
Inne på H&M kastade hon en tröja och en hårspraysburk på golvet.
Jag fick då bära ut en ålande Tyra ur butiken.
Utanför satte jag ner henne. Hon svarar med att slänga sig på golvet och grina som värsta dramaqueen.
Då går det förbi en gubbe och typ skakar på huvudet och säger "Där ligger hon och gråter...stackarn"
Det växte ut två horn ur pannan på mig och jag tänkte "Ja, men du kanske vill ta henne, gubbjävel. För du var ju säkert hemma och uppfostrade dina ungar!"
Hur som helst tror jag att hon slängde sig på golvet ytterligare en gång och drog Anders i håret en gång.
Fast man får se det positiva i sådana situationer. Barn som vågar prostera kan många gånger vara trygga barn.
Nu ska jag snart kolla på Efterlyst, känns som ett bra program att se precis innan man ska gå och lägga sig...
Jag som vurmar om min sömn.
Fan.
För övrigt!
Använd inte ordet krokodiltårar felaktigt!
Blev så irriterad över att det var en dum kossa på tv som berättade om sitt barns födelse och hur hon grät "krokodiltårar".
Jaha, vad intressant.
Så du menar alltså att du grät falska tårar då eller, vilket är den faktiska innebörden!
